Jag tror att jag har något seriöst problem med mitt vänstra knä nu. Jag är hyfsat orolig. På en skala 1-10? 220?
Nu är det ju inte mitt knä på bilden, men det känns fan som det. Hela knäet vill bara vrida sig mot vänster. Helt sjukt jobbigt. Smärta kan jag ta, men tanken på vad det kan va is killing me. Tänk om jag hamnar på kryckor – jag fet vägrar! Tänk om det är korsbandet. Alla säger att jag måste operera då – jag skiter i operationen och allt, saken är den att detta får inte hända mig såhär innan skidsäsongen. Det är helt omöjligt. Men vad ska man säga, min vanliga tur. Men jag är seriös, får jag inte åka skidor i vinter så mycket som jag vill, så, ja, jag vet inte vad jag gör. Mina kompisar säger att det är ungefär 6 veckor rehabilitering efter en sån operation. Jag ska ju fan till Åre vecka 1 & 4, och mycke mer.
Jag är för första gången i hela mitt liv skräckslagen över en skada.
Jag brukar vara van vid sånt här, som sagt, det är min vanliga tur. Jag tål skador, jag bryr mig inte. Dom går över liksom. Men sen har det bara varit stukningar, vrickningar, ostabilitet, sköldkörteln, gluten. Alltså allt som min kropp har blivit utsatt för so far är, jag vet inte, en droppe i havet mot den där skadan. Inte fysiskt. Bara att jag oroar mig mer över den än två livslånga sjukdomar. Något som många skulle ha panik över orkar jag inte kämpa emot. Jätte många fattar inte hur jag klarar av min medicin varje dag, 2 piller varje dag. Men saken är den. Att, jag helt ärligt ger fan i det. Jag tänker bara att det kunde ha varit värre.
Eller?
Over and out, Emma
