Jag saknar dig mer än du tror att man kan.
Farfar, snälla kom tillbaka nu?
Jag orkar inte leva utan dig.
61 år och du försvinner från oss. Orättvist.
Vi behöver dig.
Och med vi menar jag alla i din omgivning.
Alla du gav en hjälpande hand av att bara existera.
Som till exempel mig.
Emma Johansson – Ditt barnbarn & “guldklimp”
Du gav mig självförtroende för att bli den jag är.
Den jag vill va – och ingen annan.
Jag vet att jag förmodligen borde ha sagt hur mycket du betydde för mig mer än vad jag gjorde.
Som sagt - det är lätt att vara efterklok.
Förlåt för det.
Men våra minnen är oslagbara.
Jakten, fisket, skoter..
Du är också skälet till att jag vill ta jägerexamen – För att hedra dig farfar.
Jag hittade ett bra här om dan.
Ett brev jag skrev sekunder efter dödsbeskedet.
Sekunder efter jag fått hört att jag aldrig kommer att få se dig igen.
Den dagen förändrades allt.
Verkligen allt.
Min bästa vän var inte längre vid min sida.
Jag kände mig ensam.
Så enormt ensam.
Jag känner mig inte lika ensam längre.
Men det känns hellre aldrig riktigt bra.
För innerst inne vet jag att något inte är som det ska.
Du var ju bara 61.
Det är alldeles för tidigt.
Många tycker nog att det är i de förflutna.
Att du är borta och att det finns inget att göra åt saken.
På något sätt har det inte gått in än.
Det hela med att du är borta.
Jag hade så fullt upp med att trösta alla andra när du dog så jag aldrig riktigt kunde “trösta” mig själv.
Varför jag skriver detta är för att hedra min farfar.
Världens bästa farfar,
en av mina bästa vänner,
travälskare,
naturälskare,
älskande pappa/farfar,
en av världens mest underbara människor.
Men också även en stor förebild för mig i synen på ett förhållande,
farfar skulle offra sitt liv för farmor.
De va varandras allt.
Men jag vet att farmor klarar sig.
Emil sköter rollen som mannen i huset bra.
Världens sötaste knubbis katt.
Jag vet att du inte kommer tillbaka.
Men tro mig, jag ber för det varje dag.
Jag älskar dig Farfar - Oändligt
// Föralltid din Emma
